Att kanske säga för mycket.

Idag klev jag upp på rullbandet igen, över ett år efter att träningsförbudet inträtt. Visst har jag varit fysiskt aktiv, allt ifrån klättringen till jazzträningarna sena vardagkvällar, men syftet har inte varit ren träning. Kanske var det dumt, kanske var det på tiden, hursom gick det på något sätt inte att låta bli. Jag har någon slags hatkärlek till löpning. Efter 20 minuter var jag slut, finito. Inte så konstigt kanske. Jag skulle så gärna vilja komma igång med gymmandet lite försiktigt, tror jag iallafall. Men jag vågar inte, är rentav rädd för att börja om från noll. Inte alls rädd att tappa kontrollen, bara rädd för att vara tillbaka på ruta 1. Eller ruta -1. Vilken fånig sak att vara rädd för.

Hade ett långt och allvarligt samtal med min mor igår - om min far, mina farföräldrar och hans sida av släkten. Jag har disskuterat saken med honom tidigare, men av uppenbara skäl drar jag mig för att göra det. Jag började fundera; finns det någon människa där ute som inte varit med om något som satt djupa spår, som format en negativt för en själv? När jag tänker på det är det så otoligt många som utsatts för tragiska saker, i sin familj, sjukdom eller på något sätt under sin uppväxt.

Min far är ingen känslomännisa. När jag var liten upplevde jag nog det som ganska jobbigt, han kunde uppfattas som en aning hård och lite känslokall. Men jag var för liten för att förstå. Idag vet jag att han är en helt otroligt generös och genomsnäll människa och det finns ingen jag hellre disskuterar teoretiska saker med. När jag gick i skolan och kom till Stockholm på besök på helgerna kunde vi sitta i timmar och debattera om klimatfrågor, politik eller stora historiska händelser och vilken påverkan de haft på eftervärlden. Han är en människa som tycker gott om alla. Han har bara svårt att visa det. Men med en uppväxt som hans är det kanske inte så svårt att förstå.

Min far är den yngre av två bröder. Han har även en halvsyster, men hon hade turen att titta ut 23 år efter honom, när lugnet redan lagt sig. Livet i hans familj var långt ifrån en drömtillvaro. När de var i yngre tonåren skickades hans 3 år äldre bror till fosterhem i Dalarna, av den enkla anledningen att farmor och farfar helt enkelt inte orkade med honom. Och det säger mer om dem än om min farbror, förutom att han kanske saknar ett par hjärnceller var det egentigen inget större fel på honom. Kvar blev min far ensam med sina föräldrar. Med tanke på hur min farfar är idag, en herre som "varit sjuk" i 35 år men som kommer överleva oss alla, med värderingar jag absolut inte står för och en förkärlek till vin, och vad jag hört om min farmor, vars tragiska liv fick ett lika tragiskt slut för 30 år sedan när hon slog huvudet i ett handfat, kan jag tänka mig hur livet måste sett ut. Att leva med en tablett- och alkoholmissbrukande mor, en far som fullständigt blundar för problemet och en bror som ifråntagits all sorts ansvar för någonting alls, bidrar till att man tvingas växa upp ganska tidigt. Pappa har alltid varit den som fått ta hand om alla och styra upp allt - så väl vardagligt som ekonomiskt. Han är skälet till att de idag kan leva som de gör. Aldrig har han fått ett tack. Ett sådant litet ord som skulle värma så otroligt. Jag kommer iallafall alltid vara honom evigt tacksam, för allt. Jag har haft enorm tur att födas i min familj, och om jag någon gång i livet skaffar mig en egen hoppas jag kunna ge dem ett lika tryggt hem och en kärleksfull familj att luta tillbaka på. Min far är den starkaste jag vet.