Har ni någonsin upplevt känslan när man är i ett allvarligare sammanhang av något slag och man inser hur extremt opassande det vore om man började skratta? Hur många av dessa gånger blir det plötsligt en total omöjlighet att låta bli? Detta är något som inträffar allt för ofta i mitt liv. Jag inser hur otroligt olämpligt det vore, och plötsligt är det det enda jag kan fokusera på. Skrattet bubblar upp inom mig som ett litet barn på julafton. Det kan ta flera minuter innan jag inser att jag helt kopplat bort övriga världen och fullständigt fokuserat på att inte skratta. På järnhandeln idag hände precis detta. Stackars killen i kassan malde på i allra allvarligaste ton om häftgrunder, isofärg och kvistlackering. Han borde nog ha insett att jag inte förstod ett enda ord han sa, där jag stod som en fågelholk och försökte låta bli att gapskratta. Stackars karl. Men det är en sådan där härligt obehaglig känsla.
Om ordspråket "ett gott skratt förlänger livet" stämmer kommer jag leva i en evighet. Ibland kommer bara den där överväldigande lyckokänslan helt utan anledning och jag kan skratta så jag får träningsvärk i magen, åt egentligen ingenting. Det är de gångerna jag mår som bäst. Jag kommer alltid minnas den dagen, som egentligen inte var annorlunda mot någon annan, men som nog är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Trots att kvällen varit lång vaknade vi tidigt, vårsolen lös in genom sovrumsfönstret och jag var övertrött och på ett riktigt flummhumör. Vi låg där och filosoferade om allt mellan himmel och jord, när jag plötsligt bryter ut i hysteriskt fnissande. Jag skrattade så jag kiknade och hade inte den ringaste aning om varför. När ett gäng vänner kom på besök ett par timmar senare, låg jag fortfarande och skrattade så tårarna rann. Den känslan är helt oslagbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar