Kent i lurarna.
Bilnycklar.
Kvällstomma dimmiga gator.

Vet inte hur många timmar jag körde runt i bilen i natt,utan mål, bara fort som för att köra ifrån alla känslor. I den hastigheten hade jag nog kunnat vara halvägs till Lappland om jag bara hållt rak kurs. Ogenomtänkt? Ja. Dumdristigt? Kanske. Där sorgen går in går vettet ut. Nu ligger jag, många timmar senare fortfarande vaken,väl medveten om att jag inte kommer kunna få någon sömn i natt. Finner inte frid, uppriven, ledsen, rädd. Trodde faktiskt inte jag skulle känna så här, men det visar bara på hur mycket du betyder. Du kom, uppskattade och var med mig så jag trodde jag skulle kvävas ibland, men

som från en klar himmel föll bomben ner


Är det jag? Mig det är fel på? Ovissheten tar kål på mig då jag alltid utgår från det värsta.

Detgöront.