Jag anser mig själv vara en snäll människa. Jag bryr mig om och hjälper och ställer upp för folk i min omgivning. Skär på mina egna principer och behov för att vara tillmötesgående med andra. Ändå får man aldrig någonting tillbaka. Varför skall jag alltid vara den som ringer, bjuder in (eller hör och häpna; får bjuda in mig själv till saker)? Denna krypande känsla av att vara "fel", att skrattet tysnar när man själv säger något och att det egentligen gör folk varken från eller till om man är med. Ändå är jag ingen grå person, ingen panelhöna som inte har mål i mun. Jag pratar gärna och lyssnar, men jag vill känna mig trygg. Jag vill inte tas för givet.
Tidigare kände jag mig inte så. I exakt samma sällskap som nu kunde jag så slappna av, luta mig tillbaka och gungas in i skrattet och gemenskapen. För en månad sedan var jag en del, just nu känner jag mig mest i vägen. Den vän jag uppskattade och älskade för att hon tyckte om mig, för den jag var och vi hade roligt ihop, känns nu som jag blivit en för naturlig del, något som man kan slänga med och "ta in" när man själv har tråkigt.
Jag vill inte känna så här. Jag vill inte vara orolig, osäker, otrygg. Ta bort O-na så känner jag igen den jag brukar vara.
Och hösten kommer igen... Första svenska hösten sen DÅ. Det skrämmer mig..
men du bra, bra som du är, du är bäst, glöm inte det!
SvaraRadera