Det finns människor där ute som ständigt säger vad de tycker, som talar om precis hur det är. Jag vet inte om de helt enkelt saknar någon som hellst känsla för hur saker kan låta i andras öron eller om de struntar fullständigt i det. Ibland önskar jag att jag vore en sådan människa, något som aldrig någonsin kommer hända, det är bara att inse. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra människor tycker. Missförstå mig rätt, det är inte det att jag bryr mig om vad folk tycker om mig i sig (negativ kritik passerar mig oftast oberörd), utan mer att jag är så rädd att trampa på ömma tår, att såra. En människa som är bra på att ge, men fullständig usel på att ta emot.
Jag är och har (nästan) alltid varit en nästan irriterande glad människa. I det vardagliga livet vet jag att det är meningslöst att oroa sig över saker, det ordnar sig alltid på ett eller annat sätt. I det vardagliga livet är jag en ständig optimist, jag vet att saker alltid blir så mycket bättre då, än om jag redan i utgångsläget utgår från att det skall skita sig totalt. Fram tills det handlar om mig som människa. Då är det ett helt annat ljud i stämman. Har nog aldrig riktigt insett hur det ens är möjligt att känna sig så ensam när man ständigt är så omgiven av goda vänner? De är många och jag vill gärna tro att de verkligen bryr sig, vilket är bra för någon som är otroligt sällskapssjuk. Att däremot vara "ensam tillsammans" är en favorit. Men på något plan saknar jag en fast punkt i livet, något som inte känns annat än temporärt redan från början.
En gång i tiden hade jag en bästa vän, en sådan som alla människor borde ha rätt till. Vi var på många sätt otroligt olika, ändå var vi på något sätt samma person. Hon var den som instämde i mina dagliga hysteriska skrattattacker, trots att ingen av oss egentligen visste vad vi skrattade åt, mer än att livet är så härligt att leva när man lever livet. När N flyttade ut bodde hon hos mig tills jag klarade av att sova själv om nätterna i lägenheten som brukade vara hans och min. Alla de otaliga gånger hon torkat mina tårar när livet återigen huggit mig i ryggen. Vi fanns där för varandra, en outtalad regel. Efter en axeloperation fick jag stå för allt från påklädning till hårtvättning och matskärande. En dag damp en karl ner i hennes liv. Han är på många vis en fantastisk människa och jag önskar dem allt gott här i livet, av hela mitt hjärta. Men sedan den dagen har jag knappt sett röken av min vän, och de få gånger vi setts under åren finns hon inte där, en människa som en gång var fylld med liv och glädje är nu mest disträ.
Egentligen är det kanske inte meningen att man som 20-åring skall känna ett behov av trygghet på det viset? Det är väl nu man skall ta sista steget i sin "frigörelse", kasta sig handlöst ut och bara njuta av att inte vara eller ha någon som är beroende av en, att inte veta vad framtiden har att erbjuda? Jag vet inte. Ibland önskar jag bara att jag kunde få spola fram tiden ett par år och se vad som händer, även om bilden kanske är allt annat än mitt drömscenario. 20 år och redan livrädd för att sluta ensam. Jag måste ju ta och styra upp mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar