Därför är det jäkt och strid, någon stjälar eran tid.

Det finns här i världen en stor och ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har en del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. de flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den. Denna hemlighet är tiden. Vi har almanackor och klockor att mäta den med, men det säger ju inte särskillt mycket, för varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom ibland också kan rusa iväg som bara ett ögonblick - allt efter vad man upplever under den där timmen. Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.

Alla människor borde läsa MOMO - eller kampen om tiden. Jag hittade den i min gamla dammiga bokhylla i mitt gamla flickrum i skärgården igårkväll. Jag kan ha läst den, eller mer troligt fått den läst för mig när jag var yngre, men det är ingenting jag minns. Efter bara något kapitel var jag fast. Denna otroliga bok är skriven på den enklaste svenska och är en spännande historia att läsa för barn. Samtidigt har den ett djupt filosofiskt budskap. Jag är övertygad om att den har något att lära oss alla.

Momo är en bra lyssnare, av en sådan sort som det inte finns många av i dagens samhälle. Generellt är vi för egocentrerade, vilket gjort samhället till en mer ytlig, anonym och konkurrerande plats. Vi tycker alla om att tala om oss själva. Blyg eller framåt, att tala om sig själv är alltid en hit. Det är få människor som verkligen kan lyssna. Det är något jag övar otroligt på, och faktiskt upplever att jag gjort framsteg. Jag har utvecklats till en bättre lyssnare, att lyssna och lägga saker på minnet. Det får folk att känna sig speciella och uppmärksammade. Att göra människor glada gör i sin tur mig glad. Att Stockholm är en miljonstad där det fullständigt kryllar av människor gör det väldigt lätt att vara anonym. Jag älskar min stad i sig, men det är detta som gör att jag inte uppskattar att gå ut i Stockholm, jag klarar inte av ytligheten, anonymiteten. Det känns så krystat, så falskt på något sätt. Då föredrar jag riktiga tekvällar i trädgården med ett gäng goda vänner.

Att uteliggarna på något sätt blivit "bortstötta" av samhället är ju ingenting någon kan gå miste om, men ibland undrar jag; är det verkligen de som är olyckligast? Hur många människor finns det i vår stad som är totalt anonyma, utan vänner eller någon som bryr sig om dem? Och utan någon som vet att de ens existerar. Det kan vara assistenten på kontoret som dagarna i ända glider förbi obemärkt, eller mannen i sätet mittemot på tunnelbanan. Människor som "inte finns". När jag tänker på dem fylls jag av en otrolig tacksamhet över att vara den jag är och att ha människor runt omkring mig att dela såväl glädje som sorg med. Kanske egoistiskt av mig. Men jag tänker ju på dem iallafall. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Slösa tid och kärlek på dem du månar om.

Jag kanske inte vet fullt vem jag är, men jag vet vem jag inte är. Upplever det som en ganska bra början iallafall.