Jag älskar ordspråk. Jag vet inte vad det är, men på något sätt dras jag till dem och lägger dem lätt på minnet. Använder dem faktiskt ofta och de är fina att plocka fram när livet känns hårt. Jag samlar på dem; bra ordspråk och fina minnen.
Ibland förstår jag inte hur folk orkar lägga ner så otroligt mycket energi på att gnälla över småsaker. Bagateller de inte har med att göra, men ändå inte kan låta bli att lägga sig i. Åsikter får man absolut ha, det är viktigt för en själv som människa och för att samhället skall utvecklas. Men bara om man är beredd att göra något åt dem. Det är så lätt att klaga på andra när man inte gör något åt saken själv. Då bör man hålla tyst.
Ibland gör man ett ganska otacksamt jobb. Man kämpar, styr och ställer för att ordna något kul, och vad får man? Skit. Idag har jag fått kritik för saker jag inte alls kunnat förutse, förebygga eller på något sätt göra något åt. Kritiken kom självklart från någon helt utomstående som inte alls har med saken att göra. När jag påpekade det trillade han snabbt ner på sandlådenivå, spelade sårad och konstaterade att han aldrig skulle ställa en fråga igen. Kan kanske anses att man vid över 30 års ålder borde kommit förbi det stadiet...? Människor slutar aldrig förvåna mig, inte ens de jag känner.
Jag är en människa som otroligt sällan blir arg. Jag bråkar inte om småsaker, väljer mina konflikter noga. Vid bråk blir jag om något ledsen, men aldrig arg. Har nog bara varit arg på riktigt en enda gång. Jag vet lixom inte hur man gör. Är absolut inte konfliktskygg, bara inser att det inte hjälper att bli arg. Ingenting blir bättre då. Vet att de mesta saker inte är värda att bråka om. Jag har fått tagit mycket skit genom åren, just på grund av att jag är såpass snäll. Överkörd, utnyttjad och illa behandlad. Men idag tar jag inte lika mycket skit. Jag står för vad jag tycker och är inte rädd att uttrycka min åsikt. Men arg, nej, jag är ingen människa som bråkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar