Heal the world...

make it a better place...

Det är dagar som dessa jag jag märker, och inte kan förneka; jag är inte hel än, inte läkt. En liten dispyt, en höjd röst, och världen fryser plötsligt till is och blir en mycket kall och obehaglig plats. På en sekund tappar jag plötsligt lusten till allt, vill bara sätta mig i ett hörn och gömma mig och aldrig komma fram igen. Stod ut till stängning, sedan var det precis det jag gjorde; kröp in i min koja till säng, avbokade middagen jag tidigare sett fram emot, drog knäna under hakan och täcket över huvudet och stoppade lurarna i öronen. Låtsats att omgivningen inte finns, att världen är en varm och kärleksfull plats. Så kommer plötsligt den där känslan igen, skammen och sorgen för alla människor som lider där ute, alla svältande barn, krig, sjukdomar och orättvisor.

Har även fått besked från Studera.nu idag; antagen till Juridik på SU. Nu är det alltså hög tid att bestämma sig för hur jag vill göra, hur min närmaste framtid ska se ut (plugga Sthlm/säsonga Åre/säsonga Västindien???) och vad jag vill göra med mitt liv i längden... Plötsligt var vuxenvärlden ett faktum, jag måste ta ställning, göra ett aktivt val inför min framtid. Självklart vet jag att man kan ändra sig på vägen, att allt inte är hugget i sten, men varför inte ändå anstränga sig för att ta ett bra beslut redan från början? Faktum är ju; börjar jag plugga nu är det slut på slappandet, det "unga" livet. Menar inte att jag automatiskt blir gammal förståss, mer att det sätter punkt för en del av mitt liv, stänger en del dörrar jag kanske velat utforskat. Exempelvis kommer jag aldrig iväg på en Åre-säsong, självklart finns väl tid efter plugget, men jag känner mig; då är det ut i arbetslivet som gäller. Är jag redo för det? Är jag redo att lämna detta "tadagensomdenkommer"-livet? Samtidigt öppnas ju nya dörrar, nya tider i livet. Jag är lite nyfiken. Sugen. Peppad. Lider av total beslutsångest, genomgår ett inre krig.

Förhoppningsvis fattar jag rätt beslut. Lyssnar på Melody Gardot så länge.