Saknar, längtar, räknar.

Usch, vad jag saknar min familj nu. Önskar att julen var här så de kom upp och jag fick vara med dem. Blir lite ledsen när jag tänker på de mysiga familjemiddag de har varenda kväll där hemma medan jag sitter själv i en stuga uppe i norr och äter middag med tvn som sällskap. Ibland blir jag lite rädd för mig själv när jag inser hur otroligt "hemmakär" jag blivit på senaste året. Jag har alltid varit en ganska självständig person, jag har aldrig haft några problem med att vara hemifrån och sällan haft hemlängtan när jag varit det. Aldrig när jag var yngre. Men under det senaste året har något hänt, jag har utvecklat något slags behov av att vara med min familj, något som skrämmer mig lite. Jag är trots allt 20 år och "borde" vilja spendera all vaken tid med mina vänner ute och flänga och fara. Dock tycker jag det är minst lika trevligt att vara hemma, sitta vid köksbordet med tända ljus och prata och diskutera saker med mina föräldrar. De är de visaste människor jag känner och jag har ett otroligt utbyte av att umgås med dem. De är på ett sätt mina bästa vänner.

Nu sitter jag här i Engmans stuga och kikar på tv, har tre dagar ledigt och vet inte riktigt hur jag ska spendera dem. På onsdag, eller möjligen på tisdag (!) kommer mamma upp och på torsdag kommer även pappa. Kan säga att jag längtar!

Detta blev ett lite hyllningsinlägg till mina föräldrar, jag älskar dem otroligt och är så otroligt tacksam för allt de gett mig under min uppväxt, att de alltid funnits där och stöttat mig i alla situationer och beslut.

Jag älskar er så mycket!