En boll av ångest..

Hur mycket jag än anstränger mig för att tycka motsatsen, se det ur något annat perspektiv eller bara inte tänka på det alls,
ligger känslan och trycker bröstet, kryper ut i fingrarna och bränner innanför ögonlocken.
Din bästa är min värsta. Ikväll är det över, på pappret. Undrar hur länge känslan kommer hänga kvar.
Jag älskar dig så.

Träffade Sissel över en 20-rätters och vin på Bonbon igår. Vi pratade om saken.
"Det är så häftigt" säger hon efter en kort tystnad då hon synat mig noggrant.
"Jag har aldrig träffat någon som blir så kär som du. Du liksom lyser."
Senare på kvällen kom Carina att säga nästintill samma sak och det fick mig att fundera:
Hur kommer det sig att jag, som så lätt faller och nu är så tokigt kär, har så himla svårt att känna tillit, att våga lita på en annan människa?