Jag skriver aldrig. Jag vet. Jag vet också varför. Jag har inget att skriva, som andra vill läsa. Bör läsa. De gånger jag känner behovet av att använda skrift är oftast de gånger jag minst vill att omgivningen skall veta vad jag tänker. Oftast är jag arg, ledsen eller uppgiven. Så även nu då jag bekräftar "regeln".
Att man kan vara så otroligt kluven. Jag älskar denna by, helt och fullt, den har gett mig så mycket gott, hjälpt mig höja min självkänsla och glädje och bidragit till många härliga möten med underbara människor. Samtidigt längtar jag bort, långt bort från livet där varje dag är lördag, där inget tas på allvar och vi lever som idag vore sista dagen. Seize the day, fånga dagen. Åhh fan. Men efter varje kalas, efter varje kväll med inställningen "ikväll ska vi ha kul", kommer en ny dag. En ny lördag där gårdagens roligheter har lämnat ett moln av bakfylla, vissa med luckor som en julkalender, och alla gömmer sin fruktansvärda ångest bakom ett glatt "men helvette du, vad fulla vi var igår! Ikväll ska vi ha kul!" och så börjar cirkusen om igen.
Ibland har jag förmånen att åka ut, bara ett par kilometer utanför byn, och få vara - jag. Få dricka mitt kaffe, diskutera saker som spelar roll (eller åtminstone bidrar till ett varmt gemensamt skratt) och vara med människor som inte bryr sig om ifall jag är osminkad, om jag inte var ute igår, som inte bryr sig om vem man varit utan uppskattar en för den man är idag. Få lulla runt bland hästar och hundar i mina mjukisbyxor och gummistövlar. Där är jag lycklig, där är jag glad. Sedan sätter jag på mig masken, hoppar in i bilen och åker tillbaka neråt byn, tillbaka till de falska kindpussarna, de eviga festerna och incesten och falskheten bland folket som ena dagen kramar dig och ler, och andra dagen hugger dig i ryggen. Här är vi i vår stora sandlåda, spelar mogna och viktiga, men vem som helst som stått nykter utanför krogen vid kvart över 2 vet att nivån på bråken i sandlådan på glasbergets dagis har högre mening.
Jag är trött på dessa sömnlösa nätter, stressdrömmar om såväl jobb som svek och fylla, och dessa meningslösa dagar av ständigt "kalas". Vad gör vi för samhället? På vilket sätt påverkar vi det, formar och utvecklar det? Hur ser våra liv ut om 10-15 år? När "kvart i 3-raggen" bara anses patetiska, när de där två (12 i denna by) dagliga afterworköl som man "gjort sig förtjänt av" satt sig på magen och man plötsligt bara är en ohälsosam människa som en gång liknade en "barstar/restaurangare". Vi sätter titeln på oss själva stolt, resturangare, som om vi vore ett släkte över alla andra, och ser ner på studenterna som kommer och super vecka 3-6. De som faktiskt gör något vettigt av sina liv. Som kommer hit för att åka skidor, umgås och ha semester. Jag hoppas de ser ner på oss också.
En klok vän Åre givit mig sa en gång, när hon lämnade byn för en vanlig stad, att detta är neverland, Peter Pans förlorade värld där ingen behöver växa upp. Jag är nyfiken på min framtid, ser fram emot att åldras. Skall göra mitt bästa för att fånga varenda dag det är kvar till maj. Så som man förväntas göra. Sen ska jag gladeligen flyga tillbaka till den riktiga världen. Jag vet inte vad framtiden ska ge mig, men jag tror, tror att jag kan bättre än det här. Kanske en vacker dag kommer jag tillbaka hit, men som en vuxen människa, på vuxna människors vis och livsstil. Jag vill vara trygg.
För vem vill egentligen vara barn för evigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar